Ångest igen...

Som ett brev på posten kom ångesten över mig igen.
Har gått så bra fram till nu. Jag var så lycklig att jag kunde ta en två-timmars-promenad i torsdags och en paddeltur samma dag på eftermiddagen, men energin räckte visst inte till det.

Orkar inte som frisk att ha gäster i sjöboden, men det här året blev det värre än vanligt. Trots att jag tyckte att jag förberett mig detta år. Vi hade delat upp matdagar och maken hade tagit på sig ansvaret att fixa allt med enbart lite stöttning från min sida. Men jag orkade inte...
Klarar inte av höga ljud, ungar som gnäller och klagar, extra passning av hunden som vill äta 1-åringens smörgås, massa disk, fixa matplatser, vara social, båtturer med fiske etc. Mitt tålamod är på noll.
Försökte att "rymma" första dagen för att fylla på energin med egentid, men fick sällskap. Hade ju kunnat säga ifrån, men vill inte verka otrevlig. Hade nog varit bättre om jag var rak, tydlig och ärlig. Nu verkar jag istället tjurig, irriterad och grinig.

När sedan vår (makens och min planering) visar sig bara vara min och att han och bästa vännen har gjort upp andra planer brast jag. Varför ska jag kommunicera med honom och göra planer om dessa sedan ändras utan att jag får veta om villkoren? Blir galen och frustrerad och lägger ner allt. Vad vet jag om vad som ska göras (beter mig som en tjurig tonåring)?

Sov ingenting natten till lördagen och hur blir man utan sömn? Ännu värre. Makens födelsedag och jag var bara ledsen. Skämdes över mitt beteende, men kunde inte göra något annat. Ångest. Ångest. Ångest. Det tjuter i öronen, ångesten trycker över bröstet, tårarna bränner under ögonlocken. Sedan börjar de rinna okontrollerat liksom snoret. Helena Bergström igen...

Klarar inte av att fatta några beslut själv. Vet vad jag borde göra, men inte om jag klarar av, vill eller om det är bra för mig. Maken gör allt fel. Framför allt frågar han inte hur jag mår, utan tror att allt blir bra bara jag får vara ifred och tjura en stund.
Det blev det inte.

Han har fortfarande inte fått sina födelsedagspresenter och det skäms jag för, men det blev aldrig läge igår. Fixade i alla fall lite ballonger så att sjöboden blev lite festlig och vi sjöng för honom på bryggan.

Vet att ångesten kommer av att jag ska tillbaka till sjukhuset i morgon. Återbesök på gyn. Vaginalt u-ljud. Tänk om det ser något som inte är bra? Tänk om skiten börjar om igen. Är rädd... Har inte kunnat dela detta med maken. Han har inte frågat och jag har inte haft möjlighet att berätta.

Ska nog vara sjukskriven ett tag till. Det här fungerar inte. Skulle behöva vara sjukskriven från mitt liv. Lägga ner to-do-listan och bara rehabilitera sig. Meditera. Gå i skogen. Vila aktivt. Är redan nu stressad för v. 36 då jag ska tillbaka till jobbet och patientvården igen. Måste få prata med någon som hjälper mig att reda ut vad som är hönan och vad som är ägget. Det är svårt att vårda sig själv...