Varför denna blogg?

Hej och välkommen till min blogg!
Jag är ofrivilligt barnlös och det är jobbigt. För att få ur mig den frustrationen som det innebär att varje månad vänta, längta och bli besviken och inför påbörjandet av ett andra ivf-försök började jag skriva.

Först döpte jag bloggen till I mitt inre finns du och inte kunde jag tro vad det skulle innebära... Den 6 maj 2011 fick jag beskedet att jag hade en misstänkt elakartad tumör på båda mina äggstockar. Bloggen har därför ändrat inriktning, men är fortfarande en plats för mig att skriva av mig på.

Välkommen att ta del av mitt liv och mina tankar!
/Mia-Maria

söndag 21 augusti 2011

Varför får man inte den information man behöver?

Har funderat lite...
När jag låg i gynstolen på mitt återbesök frågade gynekologen varför jag fortfarande hade ett förband på op.såret, det behövde jag inte längre.
Jo, svarade jag, liggandes i gynstol, förbandet heter MEPIFORM och går att köpa på apotetket. Det är en lokalbehandling med silikon vilket har visat sig ha positiva effekter på hypertrofiska ärr och keloider. För förebyggande behandling ska förbandet användas i 2-6 månader och eftersom mitt operationssår var lagt omlott och fick sekundärläka på 3 platser så behövs det något för att göra det snyggare (det där sista sa jag inte, men jag tänkte det för mig själv...).
Gynekologen sa att han hade fått frågan från en annan patient om det fanns något sådant här förband på marknaden och han hade då svarat att han inte kände till något sådant.

Jag fick kännedom om detta förband från vår stomitearapeut på kliniken. Varför kände jag inte till det som har jobbat 10 år på en kirurgisk vårdavdelning?
Vad är det som gör att jag inte kan informera mina patienter om de hjälpmedel som finns att tillgå?
Min stomiterapeut sa att detta förband var JÄTTEDYRT, men att hon inte hade möjlighet att skriva hjälpmedelskort. Det visade sig att apoteket på sjukhuset hade detta förband för 230:- vilket räcker i mer än 6 veckor. Helt ok tycker jag.

Träffade även min "pappa kirurg" samma dag som återbesöket. Han sa att det nu var dags för mig att börja springa igen. Detta för att undvika adherensbilning (sammanväxningar). Det nämnde inte gynekologen. Han sa att jag kunde springa, men att jag skulle sluta om det gjorde ont. Det har svidit i operationssåret vid fysisk aktivitet, men framför allt har jag varit rädd för bråck. "Pappa kirurg" sa att risken för bråck vid fysisk aktivitet var nu helt över eftersom det gått 8 veckor (sker efter 4-6 veckor), men om jag nu fick bråck så berodde det inte på den fysiska aktiviteten.
Bra information, nu har jag tränat stavgång och faktiskt sprungit en sväng. Ja, inte långt, men jag fick lite puls. Någon längre sträcka orkar inte min kropp med just nu - inte pga operationen utan pga min dåliga kondition.

Tack mina kollegor för alla bra tips! Måste bara bli bättre på att delge alla våra patienter samma information.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar