Så skönt att få gråta... men nu är de nog slut va?

I helgen har jag gråtit och gråtit.
Först över tacksamhet.
Jag är tacksam för att tumören inte var cancer.
Att de kunde spara min livmoder.
Att jag har fantastiska vänner som stöttar och hjälper mig.
Att jag har en familj som bryr sig om mig.
Att jag har världens bästa man!!!
Att jag inte fick några postoperativa komplikationer (vad jag vet i alla fall).
Att jag troligtvis inte kommer att behöva någon onkologisk behandling.
Att det här helvetet faktiskt troligtvis är över nu.
Att jag har förstående chefer.
Att jag är stark.
Att jag kan skratta.

Sedan grät jag när jag erkände för Emma att jag har varit rädd. Så förskräckligt rädd. Självklart har alla vetat att jag har varit rädd, inklusive jag själv. Vem skulle inte vara rädd?
Men nu erkände jag det för Emma och för mig själv. Det var skönt, men vad jag grät. Usch vad rädd jag har varit... men nu är det över va? Och tårarna kan vara slut va? Det är jobbigt att gråta, men skönt.