Överlevde helgen med gäster trots att det blev en del diskussioner och missförstånd med maken. På söndagseftermiddagen/kvällen var jag så trött. Ledsen, bitter och missförstådd. Grät som "Helena Bergström" - hulkande och med snoret rinnande. Skönt, men blev ännu tröttare. Känns som om maken inte förstår mig över huvudtaget. Kan jag begära det?
I början kändes det som om jag tröstade honom. Jag var den starke. Jag satte upp garden och skulle överleva det här, oavsett vad det var för något. Successivt fick jag svar på undersökningar och behandlingar - röntgenundersökningen, px från första operation, fryssnitt i samband med operation och operationsresultat, PAD från operation och nu senast för en dryg vecka sedan, inget behov av onkologisk behandling. Först då kunde jag sänka garden.
Efter det blev jag trött... och nu behöver jag bli tröstad.
Då känns det som att han har gått vidare.
Maken tränade jättemycket i början av sommaren. Han sa att det var inför ett multisportlopp (vilket absolut stämmer) men jag tror även att han bearbetade allt som har hänt oss mycket när han sprang. När han sedan genomförde loppet kunde han "tömma" kroppen helt under 7,5 timmars fysisk aktivitet.
Jag har inte kommit lika långt. Jag har lyckats gå typ 5 km. Jag har en del kvar att vandra innan jag har kommit till samma plats som han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar