Efter frukost igår gick jag ut och tog äntligen tag i blomrabatten vid ingången. Den har under våren fått växa fritt och ja, den såg förskräcklig ut. När jag väl började rensa tog det drygt en halvtimme till att det i alla fall såg skapligt ut. La ut stenarna jag plockat på Gotland längs med kanten och vips så såg det prydligt ut.
Efter det var det dags för gräsklippning och när jag ändå var i farten så trimmade jag längs med trädgårdslandet och runt buskar etc. Helt plötsligt hade jag massor av energi och jag kunde inte förstå vart förra månaden tog vägen. Det här var väl inte så jobbigt och varför hade jag inte gjort det tidigare istället för att slösa energi på att tycka att t.ex. rabatten såg förjävlig ut.
Sedan fick jag tillbaka. All energi tog slut och jag blev på ett uruselt humör. Hugger, skäller och gapar. Tårarna sprutar och jag vill bara slå till någon (min stackars man får ta emot en hel del smällar). Frustrerande att inte orka med det som kroppen nu klarar av. Är så psykiskt labil nu. Beror det på att jag nu har börjat med hormoner (trodde att humöret skulle bli bättre då!?), att det är åska och kvavt dag ut och dag in, att själen inte orkar med det som kroppen orkar eller att jag faktiskt måste bearbeta det som hänt - även psykiskt. Att tårarna sprutar när jag blir arg kanske eg. är tårar för en sorg, en ångest, en rädsla och en otroligt tacksamhet över att diagnosen (och prognosen) blev som den blev?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar