Men sen då?

Så fort livet kan förändras?
Meningen med livet, fokuset, målet.
Sedan mitten av augusti 2007 har mitt och makens mål varit att bli med barn, att bli föräldrar.
All planering i livet har varit inför det målet, självklart.

Tänkte t.ex. när kompisen frågade om vi skulle med och paddla fors - självklart, låter jättekul, men jag kommer förhoppningsvis att vara gravid då så jag kommer kanske inte att kunna paddla. Kan man avboka? Trodde väl inte att jag skulle behöva avboka kursen för att jag var nyopererad, inte fick bada, bära tungt eller utsätta mig för sådan fysisk ansträngning.

Den sommaren ändrades fokus. Först blev fokus/målet att överleva. Sedan att rehabilitera sig och att återhämta sig. Sedan att klara av att komma tillbaka till jobbet. Men sen då?
I morse stod jag i hallen och pussade min hej då, klappade hunden på huvudet och kände - vardag igen efter ännu en sommar. Men sen då? Blev livet så här, ska vi leva vårt liv utan barn nu?
Puss, hej då, ha en bra dag på jobbet, träna i kväll?
Nej, så vill inte jag leva. Jag vill ha barn, jag vill ha stoj och stim vid mitt köksbord, jag vill hämta och lämna på dagis, jag vill kunna ta föräldraledigt på julafton!!!

Med min livmoder kvar har jag ju faktiskt några alternativ att välja på, för visst finns det ännu hopp för mig att bli mamma!!!
(kuratorn från kvinnokliniken har fortfarande inte ringt - fick hon någonsin reda på att jag väntade hennes samtal???)