Satt med systerdotter i knät, snusade i hennes hår och kände värmen från hennes kropp. Såg på "föreställning" om Bröderna Lejonhjärta i Astrid Lindgrens värld. Plötsligt kommer alla känslor på en och samma gång.
Tacksamhet - för att jag lever, att jag kunde sitta där, att jag inte behöver någon efterbehandling, att det var borderlinetumör.
Insikt - hur "nära" det ändå var att det faktiskt var elakt och att jag skulle ha "förlorat" allt.
Bitterhet - över att inte kunna få biologiska barn. Trodde inte att just det skulle kännas så mycket, men det gör det. Obearbetat än. Har väl inte kommit dit än i processen och det är väl i och för sig inget konstigt?
På en sekund fylls ögonen med tårar, men inte kan jag väl börja gråta här?
Vad ska andra säga? Hur gör man när känslorna bara väller upp? Självklart gjorde jag som de flesta andra svenskar säkert skulle göra. Sväljer, försöker tänka på något annat och torkar tårarna. Tränger undan känslorna och tänker - det där kan jag ta sen, nu är jag på utflykt med mina syskonbarn och då ska jag inte tänka på något "tråkigt" och jobbigt.
Men ska man verkligen det, tränga undan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar