I hissen för några veckor sedan träffade jag en gammal spexkompis och vi hälsade som vanligt. När han och hans kollega gick av sa han: skönt att se dig på arbetet igen! Först kom jag inte på när jag träffat honom, men sedan mindes jag att det var ju han som var narkosläkare på postop. och utvärderade min EDA.
Häromdagen skulle jag lämna en patient till preop. och där stod hon - "min" ssk som tog hand om mig när jag var som mest rädd, när jag fick blodtrycksfall och när jag blev hög som ett hus. Vet inte om hon såg att det var jag, men det kändes konstigt.
I förrgår såg jag även "min" ssk på vårdavd. (som jag även träffat när hon var student). Hon såg mig och jag tog på mig "ssk-med-erfarenhets-rollen". Sa ingenting, men kände att jag förmedlade känslan "på benen och på banan igen, det här är inga problem, jag mår så bra etc.".
Några timmar senare träffade jag ssk (eller usk, jag vet inte, spelar ingen roll) på röntgen - hon som ringde till mig och gav mig en tid dagen efter, hon som tog emot mig och gav mig kontrasten, hon som höll om mig när jag var rädd för att lägga mig på britsen, hon som tog på sig mammarollen och tog hand om mig. Jag var tvungen att gå fram till henne och tacka för det stöd hon förmedlade. Jag sa att hon kanske inte visste vem jag var, men hon svarade att hon hade tänkt på mig. Hon fick tårar i ögonen och vi kramade om varandra. Det blev väldigt känslosamt, men väldigt spontant. Jag fick gå för att inte bli alldeles för rörd, men det var skönt att få tacka ordentligt.
Undrar vad min student som var med mig tänkte... (jag fick berätta kortfattat vad jag hade varit med om, hon började nog undra annars...).
Nu har jag nog gått igenom de flesta möten med vårdpersonal som vårdat mig och det känns faktiskt jättebra. Det går bra! Jag klarar det! Det känns bara tryggt och skönt att jag känner de som vårdar mig!
Tack för att ni finns kära kollegor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar