Mitt ärr

Jag har ett ärr mitt på magen som börjar åtta cm ovanför naveln och slutar precis ovanför blygdbenet. Ärret går i medellinjen förutom vid naveln där det tar en "sväng" ut till vänster. Då operationssåret "bara" förslöts med agraffer (hade nog blivit snyggare med intracutana suturer) och då huden vid tre platser dessutom lades omlopp blev ärret väldigt brett 5-10 mm. Det är upphöjt och fortfarande ganska rött.

I början hade jag svårt att titta på det. Tyckte det var läskigt att ta bort förbandet för att duscha - tänk om det hade börjat vara mer? Tänk om det såg infekterat ut? Tänk om det hade spruckit upp?

När min kollega skulle ta bort agrafferna var jag livrädd - då trodde jag verkligen att det skulle spricka upp. Det gjorde lite ont när agrafferna togs bort, svidande smärta där det var som mest rött, men annars var huden runt sårkanterna väldigt bedövad.

Sedan tog det nästan 5 veckor innan såret slutade fukta sig, framför allt i nederkant. Självklart var jag orolig. Funderade mycket på hur "vanliga patienter" gör, vart får de tag i bra förband? När jag kollar in apotekets sortiment saknas en hel del. Ännu svårare är det när apoteket numera är privata - sortimenten skiljer sig åt. Jag fick förmånen att utvärdera lite provmaterial som jag hade tillgängligt på avdelningen.

Min kollega sa åt mig att ha ett förband som kunde göra ärren mindre vilket jag har haft på mig dygnet runt i flera veckor. Varje dag ska det tas av och ärret ska torkas rent. Tror att jag har skrivit om det i tidigare inlägg, men på mitt apotek visste inte expediten att de hade det här förbandet - Mepiform. Han ville sälja en brunfärgad tape till mig som skydd mot solen... Jag hade dock kollat upp innan på internet om de hade förbandet i sitt sortiment. Stackars patienter.

Första gången jag gick till gymmet och skulle duscha efter träningen skämdes jag plötsligt för mitt ärr. Jag ville inte klä av mig, jag ville inte stå i duschen och visa upp det för alla. Det syntes så tydligt att jag hade varit med om något. Självklart vet inte de som ser mig vad, men de kanske undrar? De skulle lägga märke till ärret och de skulle kanske fundera. Stackars henne, vad har hon varit med om. Jag brukar aldrig bry mig om vad andra tänker om mitt utseende, men nu blev jag hon med ärret. Jag vill inte att det ska synas på mig att jag har varit sjuk. Jag vill berätta själv när det passar, annars vill jag nu vara som vanligt.
Den här känslan satt i den första veckan av träning...

I går kväll fick jag en annan känsla (efter att ha tränat som vanligt >3 veckor)! Titta gärna på mig och mitt ärr. Det berättar en historia och ja, det var tufft, men nu är jag tillbaka igen. Starkare än vad jag var innan. Det är inte vackert - men det tillhör min kropp. Och det viktigaste av allt, jag har en stark kropp som orkar med det liv som jag vill leva.

Och det ska jag göra, leva mitt liv medan det är möjligt. Du vet aldrig hur morgondagen ser ut!
Och jag ska vara stolt över den jag är och hur jag ser ut!
Alla bär vi vår historia. Allt syns inte på utsidan och det ska jag tänka på...