Varför denna blogg?

Hej och välkommen till min blogg!
Jag är ofrivilligt barnlös och det är jobbigt. För att få ur mig den frustrationen som det innebär att varje månad vänta, längta och bli besviken och inför påbörjandet av ett andra ivf-försök började jag skriva.

Först döpte jag bloggen till I mitt inre finns du och inte kunde jag tro vad det skulle innebära... Den 6 maj 2011 fick jag beskedet att jag hade en misstänkt elakartad tumör på båda mina äggstockar. Bloggen har därför ändrat inriktning, men är fortfarande en plats för mig att skriva av mig på.

Välkommen att ta del av mitt liv och mina tankar!
/Mia-Maria

onsdag 17 april 2013

22 mars 2013

Idag är det dags - maken är och lämnar in sitt bidrag till vårt framtida barn.
Känns märkligt. Och jag är imponerad att han klarar det. Snacka om mindfulness. Att klara av att slappna av så mycket för att kunna få utlösning, i en burk, och köra in resultatet till sjukhuset.

I eftermiddag plockas troligtvis många fina ägg ut ur den generösa kvinnan som hjälper oss. Resultatet får vi veta på måndag när vi ska till sjukhuset för ägginsättning. Då kommer jag i alla fall bli gravid i någon minut eller två.

Jag har börjat förbereda mig.
Jag äter hormontabletter 3 gånger per dag sedan 14 dagar.
Idag var det dags för nästa medicinering. Vagitorier (slidpiller) 3 gånger per dag.

3 gånger per dag, frågade jag chockad när jag fick höra det. Ja, sa sjuksköterskan. Men det är ingen fara, du kan ta ett 30 minuter innan du går upp, ett precis innan du går och lägger dig och den mitt på dagen kan du ta när du vill mellan kl. 11 och 15. Du ska ligga 30 minuter efter att du tagit vagitoriet.
Hur ska jag lösa det, rent praktiskt?
Idag ska jag sjunga på en begravning. Var hittar jag då en brits/säng/soffa? Ska jag lägga mig på en kyrkbänk?
Nästa vecka ska jag på ett nationellt möte. Hur gör jag då? Lägger mig på ett toalettgolv?
Hur ska jag göra när jag jobbar på vårdavdelningen?
Jag får ta min 30 minuters lunch och lägga mig i vilrummet. Sopplunch får det bli.

Herregud, nu hoppas jag verkligen att det här lyckas, för det är lite knöligt/besvärligt och kräver en del planering. Men det måste det vara värt.

Lyckas vi så pågår medicineringen i 12 veckor...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar