Min bästa vän sa att jag skulle gråta minst 5 gånger över min situation. Nu har jag gråtit den 4:e.
Den 25 mars sattes två befruktade embryon in i min livmoder och i söndags kväll tog jag ett gravtest som var negativt. Tyvärr.
Jag visste inte om jag ville ta det på kvällen, visste inte om jag skulle orka ta besvikelsen ifall det inte var positivt, men eftersom maken skulle upp tidigt på måndagmorgonen så tog jag det då för att slippa gå upp så tidigt.
Tog ett nytt med morgonurin på måndagen. Negativt.
Ringde till RMC tele-q och blev uppringd efter drygt en timme. Som vanligt fick jag säga att jag skulle prata med någon av mina två kontaktsjuksköterskor och sjuksköterskan som hade ringt fick "lägga tillbaka mig" och be rätt sjuksköterska ringa. Jag är lika förvånad varje gång. Förbereder de inte sitt telefonsamtal genom att gå in i journalen? Då skulle de ju se att jag tillhörde "donationsteamet" och förmedla mitt samtal till rätt person på en gång.
Min kontaktsjuksköterska ringde upp och jag sa att jag blivit uppmanad att ringa idag och att jag tyvärr får meddela att behandlingen misslyckats.
"Vad tråkigt", sa hon.
Ja, det tycker jag med, tänkte jag för mig själv. Vad gör vi nu?
Tog du test med morgonurin?
Ja.
Tog du testet av det här märket?
Nej, jag köpte apotekets egna märke (och när jag köpte testet så tänkte jag, och frågade expediten, det kan väl inte vara någon skillnad mellan ert graviditetstest och det här av ett dyrare märke? Säljs det på apotek så måste det väl vara testat? Och varför ska man betala 10:- extra för ett test bara för att märket är mer känt?!).
Åh, vi ser helst att du tar ett test med det andra märket. Har du möjlighet att göra det imorgon med morgonurin? Så kontaktar jag dig imorgon eftermiddag eller passar det bättre på onsdag?
Nej, sök du mig imorgon (så slipper jag äta medicin och ta slidpiller i onödan), jag arbetar i vården, men det är lättare att prata då än på onsdag då jag sitter i arbetsmöte hela dagen.
På väg till jobbet köpte jag återigen ett nytt graviditetstest. Nu av det dyrare märket och på det här apoteket var det extremt mycket dyrare. 156:-. Så nu har jag lagt ut 271:- på graviditetstest den här månaden bara för att jag valde "fel" märke. Vad bra det hade varit om jag som patient informerades att märket spelade roll innan jag köpte testet. Är de sponsrade av det här märket eller? Betalar de julfesten?
Även detta test var negativt och jag kunde då äntligen sluta att äta/ta medicinen.
Det var kaos på jobbet, maken och hunden hade lämnat stan för att åka till sjöboden och jag var ledsen. Då kom chefen och frågade om jag kunde jobba dubbelpass.
Eg. borde jag inte, sa jag.
Han visste att behandlingen inte hade lyckats. Jag var förutseende och berättade i slutet av förra veckan att jag skulle få svar på behandlingen och att jag inte visste hur jag skulle reagera om det var negativt. Ev. kanske jag inte skulle orka jobba. När testet var negativt i måndags funderade jag på om jag skulle sjukskriva mig. Eg. ville jag bara ligga i sängen i fosterställning, dra täcket över huvudet och bara vara ledsen. Få tycka synd om mig själv för en gång skull.
Men sådan är inte jag.
Bet ihop, torkade tårarna och gick till jobbet. Lättare att tränga undan alla jobbiga känslor när jag har mycket att göra och tänker på annat.
Chefen sa åt mig att jag själv måste känna efter (nu i efterhand tycker jag att det var dumt att han frågade, nästan så att han utnyttjade situationen).
Jag tackade jag och fortsatte jobba.
SSK från RMC ringde vid halv tre.
Åh, så tråkigt, sa hon igen när jag berättade att det var negativt.
Nu kommer du att få en blödning om 7-10 dagar.
Även jag som inte har några egna hormoner?
Ja, det brukar man få. Om du inte får en blödning vill vi att du hör av dig. Eller det vill vi att du gör i alla fall, hör av dig om 7-10 dagar så att vi vet att du har fått en blödning. Då kan du också förmedla om du eller ni vill prata med någon, på telefon eller om ni vill ha ett besök.
Prata med vem?
Ja, någon?
Ja, men vem tänkte jag. SSK, läkare, beteendevetare?
Vad ska jag/vi prata om?
Ja det brukar komma lite frågor, svarade hon.
Ja, sa jag, eftersom jag vet att ni stänger efter midsommar och har sedan sommarstängt så förstår jag att det inte kommer att bli ett nytt försök innan sommaren. Det var ju mina frågor, när kan vi testa igen?
Då lät hon förvånad.
För jag har väl fortfarande en chans kvar?
Ja visst, svarade hon, men så låter vi alla i kön få ett försök först, innan vi börjar med behandlingsomgång nr 2.
Då bröt jag ihop. Vad var det hon sa?
Man ska inte bara hitta en ny donator, jag ska vänta igen. Hur länge då?
Om jag hade fått ägg från en kvinna som producerade många ägg och vi hade fått ett par embryon i frysen, hade jag behövt vänta då också? På upptining? Tror inte det.
Hur försvarar de sitt kösystem? Från när börjar de räkna?
Jag har varit i deras vård sedan 16 oktober 2008 och 25 mars 2013 var första gången som de gav oss ett allvarligt försök. Som misslyckades.
Ska jag behöva vänta 1-2 år till? Hur gammal ska de låta mig bli?
Jag fyller 36 år i sommar. Jag vill gärna ha syskon till mitt framtida barn (som jag vet att jag kommer att få, har drömt om en pojke och en flicka). Ska jag behöva åka utomlands och riskera min hälsa (genom att göra äggdonation när jag är för "gammal" bara för att vi aldrig aldrig kommer till skott i Sverige.
Och all denna semesterstängning och ineffektiva tid. Jag bryter snart ihop.
Jag ville snabbt avbryta denna diskussion med ssk från RMC eftersom jag vet att vi inte förstår varandra. Jag sa att jag hör av mig om 7-10 dagar när min blödning kommer och då meddelar jag vem och om jag vill prata med "någon" om "något".
I mitt stilla sinne hade jag hoppats att hon hade erbjudit mig samtal med beteendevetaren omgående i den första krisen. Jag tyckte att jag förmedlade att jag tyckte att det här var jobbigt, att jag så många gånger under dessa snart 6 år har känt hopp och besvikelse, att det tär på vår relation, men... återigen inser jag att ensam (eller med sin partner) måste man vara stark, bita ihop och kämpa vidare.
Vi la på, jag ringde maken och bröt ihop. Storgråtande grät jag inne i läkemedelsrummet.
Där stod en kollega som jag arbetat länge med, men som jag inte varandra direkt personligt under dessa år. Hennes empati och omhändertagande i den stunden var fantastisk. Jag är så tacksam och det var så skönt att det var just hon. Oväntat, men jag är så tacksam. Vi kom varandra mycket nära just i den stunden.
Åh, vad det var skönt att gråta.
När eftermiddagsronden var slut frågade en kollega (som jag däremot känner mycket privat och som har följt mig genom hela den här processen) hur jag eg. mår. Hon ser att jag inte är mig lik, att jag biter ihop och bara kör på. Att jag har slutat känna.
Då var det kört...
Tårarna rann... Krokodiltårar och Helena Bergström snor. Kallsvettig. Ångest. Sorg. Besvikelse. Förbannad. Rädd. Ledsen. Frustration. Ensam. Misslyckad.
Som en spelpjäs i ett spel där jag inte känner till spelreglerna.
Satt väl där en halvtimme och grät och det var skönt.
Sedan var det dags att torka tårarna, jobba vidare och sluta tänka. Det är jobbigt att gråta och vara ledsen.
När jag var påväg hem kom jag på att ssk från RMC aldrig hade sagt vad jag skulle göra med min vanliga hormontablett. När ska jag börja med den? Hur ska jag veta?
Kom hem till ett tomt tyst hus. Förskräckligt, men jag ville inte ringa någon och riskera att bli ledsen igen. Den jag ville prata med var maken, men han hade skickat ett sms halv tio och sagt att han var trött och gick och la sig. Förstår han inte att han måste stötta nu? Att han måste finnas tillgänglig?
Han förstår nog inte eller så är det hans försvar och copingstrategi. Ringde till honom halv åtta i morse (då visste jag att han var ute med hunden), men han förstår inte hur viktig han är för mig och att jag måste kunna nå honom om jag är ledsen. Det är vi som ska dela det här. Den här sorgen. Min oro. Han ringde vid halv tio och då fick han höra det. Jag förstår honom. Han är ledig och är i sjöboden. Jätteskönt. Men han måste försöka förstå mig som är kvar i vardagen, med sorgen, med ensamheten och med tystnaden.
Redan idag kom en blödning. Vad ska jag göra då? Ändå vänta 7-10 dagar?
Orkade inte prata med dig idag mamma när du ringde. Orkar inte ta allt från början. Du får läsa här så kan vi höras sen när jag har lugnat ner mig lite. Jag orkar inte vara ledsen.
Nu har jag gråtit min 4:e gång. Vill vänta en stund på den 5:e...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar