Ringde "min" kirurg i söndagskväll för att berätta varför jag var sjukskriven. Hans första fråga var: - vem såg mer än hon? Vem ringde hon in på salen? Berättade för honom att det inte var det första operatören sa och jag hade inte ens en tanke på att fråga... Skulle jag det? Han ringde upp mig i måndags eftermiddag för att höra hur jag mådde. Då var vi på utflykt i vårsolen. Njöt hela dagen av vatten, vindstilla strand och picknick på filten. En må-bra-dag helt enkelt. Han kollade mina remisser och såg att ct'n inte var akutbeställd och då planeras röntgen inom 2-3 veckor! Han såg även att remissen hade blivit avslagen (är skriven i fel stad, då tillhör jag visst det lilla sjukhuset...). Han blev förbannad och passade även på att kontakta patologen för att se till att få PAD-svaret så fort som möjligt. De hade fått preparaten på måndagen så tidigast onsdag har vi svar (trodde han). En minut efter det att vi lagt på ringde röntgen. En kvinna sa att hon fått remissen i sin hand och klockan 13 var jag välkommen till akut-röntgen.
Förmiddagens väntan gick ganska bra. Ingen fara att vara fastande, var ju lätt illamående av nervositet. Var ute i vårsolen och planterade blomfrön. Varje litet frö är ett liv...
Resan in till sjukhuset var en pers. Mannen jämför det med ett prov i skolan. Vill få det gjort samtidigt som man inte vill börja. Man vet inte om man har pluggat på rätt saker och man kan inte göra mer än det man redan har gjort. Jag vet inte om jag jämför det med ett prov. Det är ju inte så att man vill få underkänt.
Att dricka kontrast var ingenting. Smakade som saltvatten. Sjuksköterskan som ringt mig kom ut i väntrummet och kollade så att jag inte var ensam. Hon var fantastisk och jag blev omhändertagen av en mamma. Efter en timme var det dags. Jag fick ta av mig mina kläder och sätta på mig en rock. Jag fick lägga mig på britsen och de lyckades sätta PVK på en gång. De skulle först ta några bilder utan i.v. kontrast. Apparaten låter som ett flygplan som ska starta och det var bara att blunda och följa instruktionerna. Jag, som inte är jättetroende, knäppte händerna ovanför huvudet och bad till gud. Intensivt. Jag är glad över att jag har tränat en del yoga och meditation. I den här stunden var det skönt att kunna blunda och slappna av. Instruktionerna om den intravenösa kontrasten stämde. Det tog någon sekund innan jag kände värmen sprida sig genom hela kroppen, det kändes som om man kissade på sig och att det smakade lustigt i munnen. Inte illa, men en smak fanns där. Röntgensjuksköterskan meddelade att en röntgenläkare (den bästa som jag känner till) satt redo för att granska mina bilder. Det hade "min" kirurg ordnat (TACK!). Sedan började en väntan...
Vi gick ner på stan för att äta lunch och kolla lite sommarkläder. En byggnadsarkitekt ringde angående det bygglov vi lämnat in för sommarhuset och när han började krångla (har varit i kontakt med kommunen innan jul samt även träffat denne man personligen i januari för att det inte skulle krångla) så blev jag vansinnig och skällde ut honom efter noter. Han ringde upp igen och då tryckte jag bort honom. Mannen fick ringa upp och allt ordnade till sig. Stackars byggnadsarkitekt kan ju inte veta att jag väntar på ett röntgensvar, men samtidigt ska de inte krångla och ändra "spelreglerna" med tiden. Då blir jag arg.
Klockan fem hade vi bestämt träff på min kirurgs rum. Det första han sa var att de hade sett något på röntgen. Han såg bedrövad ut. Men det här visste vi ju redan (hade de inte sett något så hade jag ju misstrott min gynekolog). Man kunde inte säga med säkerhet att det var tumör, men densiteten var högre än vad den förväntas vara. Röntgenläkaren skulle höra med sina kollegor innan han skrev röntgensvar. Det på vänster sida skulle kunna vara en cysta (lägre densitet). Förändringen på höger var lång och gick som en böj. På den här bilden kunde man inte se någon överväxt och det hade inte heller gynekologen skrivit i sin remiss (nu vågade jag fråga). Man såg inga tecken till spridning heller.
Detta var en vinstlott för mig! Inga tecken till överväxt eller spridning.
Det där andra, det stora, långa som växer på min högra äggstock måste bort, det vet jag. Nu är frågan vad det är, hur mycket som ska tas bort och om jag behöver någon onkologisk behandling. Min vän som jobbar som gynekolog har sett mitt planerade operationsdatum i deras bok. Om det är cancer tror jag att de tar bort allt - livmoder, äggledare och äggstockar. Är rädd för detta. Att hamna i klimakteriet och få sexuell dysfunktion. Jag har läst alldeles för mycket om detta.
Imorgon hoppas jag få PAD-svar. Tack gode gud för att jag har de kontakter jag har. Hur lång hade inte väntan varit annars?
Klockan är nu strax över fyra och jag kanske kan somna om nu. Känns skönt att skriva av sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar