Att denna ovisshet kan vara så jobbig. I torsdags var vi ute på långpromenad i ett naturreservat längs med vattnet. Helt underbart och jag kunde koppla bort cancern för en stund. Så fort vi var på väg hem kom oron tillbaka. Nu kunde "min" dr ringa när som helst och berätta domen. Varför ringer han inte? Är det ett dåligt besked han ska ge och känner han att han inte orkar det? Hörde ingenting på hela kvällen...
På fredag eftermiddag ringde han och sa att svaret inte fanns klart än och att jag skulle ta en helg "ledigt". Skönt att veta att jag inget kan göra under en hel helg utan bara försöka släppa så mycket som möjligt. Var rent av lycklig i vårt samtal och vi skoja och skämta som vanligt. Skönt.
Jag är dock förbannad på gynekologen och kvinnokliniken. Ingen har hört av sig till mig under veckan. Jag fick en cancerbesked fredag eftermiddag och sedan hör ingen av sig för att höra hur jag mår eller hur jag hanterar min situation. Hur kan de veta att jag själv har ringt in en kurator, att jag har gjort min CT thorax/buk, att jag har fått reda på det resultatet och att jag är inplanerad för ny operation i slutet av maj? De har ingen aning om denna vetskap och det känns som om de skiter i det. Usch vad jag skäms för att vara en del av denna organisation. När jag kommer tillbaka till mitt arbete ska jag fortsätta att utveckla vården till det bättre för våra patienter.
Idag börjar ångesten komma krypande igen. I morgon borde samtalet komma. Eller inte... Det kan ju ta flera veckor innan patologen lämnar svar. Det vet jag ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar