Operationsdagen 23 maj

Jag får återberätta det som har hänt eftersom jag inte hade tillgång till internet under min sjukhusvistelse, men framför allt hade jag ingen ork. Nu är jag hemma igen och har återhämtat mig lite så nu kan jag berätta.

Gick upp vid halv sex. Promenad på morgonen med hunden och det kändes konstigt att gå där och veta att snart, kommer jag ha svårt att t.o.m ta mig i och ur sängen! Jag drack preop.dryck och duschade.

Svärfar skjutsade mig till sjukhuset till kl. 07.00. Han släppte av mig vid södra och jag träffade en av mina kirurger som hjälpte mig med väskan. Han är omtänksam han, men han tyckte att de skulle ta bort allt. Det var säkrast så. Kändes väl inte så kul... Förstår vad han menar, men jag är ju bara 33 år.
Fick eget rum på avdelningen och började installera mig. Då kom en kollega som hade jobbat natt ner för att önska mig lycka till. Jag klarade inte av att hålla tårarna borta. Kände mig så rädd. Hon erbjöd sig att stanna kvar och hålla mig sällskap (tack!), men jag avböjde. Lättare att fokusera på annat om jag är ensam.
Sedan började väntan. Fick höra att jag skulle vara nr 3.
Kunde läsa ut min bok, men orkade inte påbörja någon ny. Ringde min syster, men orkade inte fokusera på att prata eller lyssna på vad någon annan sa. Sms'ade "min kirurg" - var rädd att han skulle bli upptagen och inte ha möjlighet att vara hos mig under operation. Han kom in och satte sig hos mig. Han lovade att han skulle vara med. Jag frågade om han trodde att de skulle behöva ta bort allt och han svarade ärligt - ja. Jag sms'ade mannen för att förbereda honom. Vi hoppades ju på att man kunde spara en äggstock och livmodern alt. att man kunde frysa in en äggstock. Hoppet är det sista som överger en människa. Samtidigt var vi väl medvetna om att om det är/misstänktes vara cancer så skulle allt tas bort. Livet först!

Fick en pvk (tredje försöket lyckades!) och dropp vid 11.00. Hade redan börjat få huvudvärk, hade inte druckit sedan strax före sex. Började bli orolig för att jag skulle bli struken, men klockan 13 var jag välkommen ner till preop. Allt kom över mig och tårarna bara rann. Nu skulle jag snart få veta! Blev erbjuden mer lugnande, men det kändes skönt att gråta. Skönt att träffa min kompis som skulle lägga EDA'n. Kände mig så omhändertagen av människor som vet vem jag är och det var skönt att kunna berätta att jag var rädd och nervös. Han torkade mina tårar och höll mig i handen. Sedan körde vi! Att få EDA gick mycket bättre än jag trodde och det enda som kändes var bedövningssticken. Premedicineringen gjorde mig småhög och avslappnad. Blodtrycksfallet som följde "testdosen" i EDA'n upplevdes som ett hastigt illamående, men det blev betydligt bättre med medicin. Sedan var det dags!
In på op.salen och försök till förflyttning till operationsbord. Misslyckades då jag var helt bedövad i magen (inga magmuskler) och orkade inte lyfta mina skulderblad eller axlar. Proceduren tar väl inte mer än 5 minuter med förflyttning, benstöd, trombosmanschetter etc. innan man får sova. Narkosläkaren säger att det kommer att snurra lite grann och nästa gång säger han nu ska du sova och så minns man inget mer...

Vaknade och kände att de hade tagit bort allt! Smärtan i underlivet tydde på det.
Var så trött när jag kom till postop. Blev uppkopplad och somnade hela tiden. Inget illamående - skönt! Usk'an gick emot sängen hela tiden så att jag vaknade vilket var irriterande, men jag förstod sedan att han ville se en reaktion från mig. När jag vaknade lite mer insåg jag att klockan var kvart över sju på kvällen. Fick höra att jag ev. skulle stanna kvar på postop. över natten! Då måste de ha gjort en stor operation - varför skulle jag annars behöva den övervakningen. En annan kompis som är narkosläkare kom in och det kändes också helt fantastiskt tryggt! Tror att jag sa att det molade en del och jag vet att jag blev erbjuden bolusdos, men det tackade jag nej till. Syrgas har en speciell smak i munnen - plastig, gasig och lite söt, men vad effektivt det är mot det svaga illamåendet!
När jag väl vaknade till gick det fort. Min kirurg ringde och meddelade att operationen hade gått bra. Fryssnitten hade visat samma celler som det tidigare patologprovet - lätt till måttliga cellförändringar, ev. borderlinetumör. De kunde spara min livmoder. Tyvärr satt tumören på båda äggstockarna (och hade växt ihop som en korv) och ingen av dem kunde sparas eller frysas in. Pratade en snabbis med mannen och han var också lycklig för att det inte var cancer! Blev mobiliserad till sängkant som man ska och blev förstås jätteyr. Snittet på magen är det längsta jag har sett - hela medellinjen! Från blygdben till ca 1 dm ovanför naveln!
Fick komma upp till avdelningen redan vi nio-tiden på kvällen. Sov gott hela natten.  Minns att jag vaknade av och till - lycklig för att det inte var cancer.