Sov riktigt bra. Förstår att det är lätt att vänja sig vid oxynorm. Vaknade och kände av magen lite. Tog en oxynorm och somnade gott om igen... Tog väl tre under natten tror jag...
Men fredagen var jag som en helt ny människa. Läkaren från reproduktionskliniken kom in och pratade med mig. Privat. Hon ville visa att hon följt med mig i processen och att hon fanns tillgänglig om jag ville prata med henne i framtiden. När jag landat så finns möjligheten till äggdonation i min hemstad.
Är inte där än, men det var skönt att hon kom. Hon tror inte att tumören är en biverkan av hormonbehandling utan att jag har haft den hela tiden. Vi resonerade om uppföljning och hon skulle prata med min gynekolog. Hon berättade om de klimakteriebesvär jag kan förväntas få och de direkt omgående efter operationen. Som tur var finns det hormonsubstitut, men det får man ta efter det att pad-svaret kommit.
Vilket stöd och support jag har haft hela vägen. Vilket team!
Maken hämtade mig vid halv tolv. Orkade gå ner till apoteket och sedan sitta hela vägen hem. Orkade t.o.m gå in i affären och handla lite lunch. Trodde inte det. Det går väl inte fort att gå, men bara det att jag orkar!
Väl hemma mötte en glad, men försiktig hund mig. Hon var duktig och hoppade inte. Hon kände av att något var speciellt! Djur är fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar