Opererades i fredags. Nervöst. Det sista jag sa när jag skiljdes åt från min man var - bara det inte är cancer. Kom dit kvart över sju och behövde bara vänta en timme innan jag fick åka till op. Blev väl omhändertagen och var trygg med att jag kände igen de flesta ansiktena. Min fd kollega sövde mig och min spexkompis strök mig på kinden och sa - sov så gott (och hoppas de inte hittar något farligt...). Skulle tänka på något trevligt precis innan jag somnade och tänkte förstås på min man och min hund. Innan jag vaknade drömde jag att vi gick på "vår" strand och hunden sprang bredvid oss med lyckliga steg. Mådde över förväntan efter operation och fick snabbt åka upp på avd. Kunde kissa, äta, komma ur sängen och hade inte ont. Fick vänta till kl. tre innan operatören kom. Då blev jag kallad till ett samtalsrum. Självklart slog tanken mig när jag blev förflyttad från en fyrbäddssal, men jag hoppades att det var deras rutiner att informera så. Det första hon sa vara att mina äggstockar inte såg friska ut. Att det växte något blomkålsliknande på dem, båda två och att det såg ut som elakartad cancer. Hon har skrivit remiss för röntgen av lungor och buk och vi får invänta PAD-svaret från operation. Världen rasade samman... Jag blev yr och fick lägga mig på golvet.
Jag ringde min man och bad honom komma på en gång. Min kollega fick snabbt komma ner från vår avd. så att jag fick sällskap. Tårarna sprutade... Jag fick självklart stanna kvar på avd. om jag ville (och vad skulle vi göra där?), men jag ville bara hem. Ville fly.
Väl hemma började jag ringa runt till alla så att även de skulle veta. Förskräckligt jobbigt, men skönt att få dela denna ångest och rädsla mer fler. För det är just det man är - rädd. Livrädd rent ut sagt. Jag vill inte dö. Jag är för ung. Inte ens 34 år.
Är det cancer så kommer det säkert att ta bort ALLT vilket innebär att jag aldrig aldrig blir mamma. Jag kommer aldrig att kunna ge min man ett barn. Och det känns fördjävligt.
Under denna helg har jag förstått vilket stort socialt nätverk jag har och hur betydelsefullt det är. På fredagen ringde jag till en kompis som är kurator och hon var här i tre timmar igår. Efter det samtalet känns det mycket lättare.
Min familj och mina vänner ringer och bryr sig och jag känner mig väl omhändertagen i denna ovisshet. Vi är fler som väntar. Jag har fått ett fantastiskt halsband som jag har runt min hals och som inger hopp.
TACK ALLA FÖR HJÄLP OCH STÖD!
Vi ska fixa det här oavsett vad det är. Vi vet ju faktiskt inte än, de bara tror...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar