Verkligheten kom över mig igår...

Igår kom verkligheten över mig igen. Hade lyckats "förtränga" det hemska, men igår blev jag ledsen och rädd igen.

Var på jobbet på förmiddagen och det var hur trevligt som helst. Så skönt att komma tillbaka till sin vardag. Vad jag saknar det! Att träffa alla härliga människor som jag i vanliga fall träffar så gott som dagligen. Tiden gick så fort och jag hann inte med något av det jag hade tänkt.
Fick intyget för närståendepenning till maken. Läskigt att se den skriften om sig själv. Ovarialtumör, stor tumör i lilla bäckenet, misstanke om malign diagnos, risk för ytterligare tilläggsbehandling, vara av allvarlig art och livshotande karaktär. Gäller det här mig? Jag känner mig inte ens sjuk.

Pratade med mamma på vägen hem och hon blev ledsen. Min fantastiska mamma som alltid är mamma och alltid är så stark inför oss. Jag förstår att det här är jobbigt för Dig!!! Älskar Dig mamma!
Längtar efter Dig och pappa. Skulle ha velat ge dig en kram och gråtit tillsammans med dig. Ibland känns det väldigt långt mellan oss.

Kom hem och fick två otroligt vackra blombud, från makens bästa kompis med familj och från "min" sektion. Då bröt jag ihop! Jag är verkligen sjuk och ska genomgå något som är riktigt riktigt stort och läskigt.

Tur att jag har fantastiska vänner som ställer upp på mig! Fick komma hem till Åsa med familj och äta gott - grillat! Och jag fick tänka på annat!!! Tack!!!